För att kort förklara vad The Great Pacific Garbage Patch är så är det en samling av havsskräp i norra delarna av Stilla havet, ungefär halvvägs mellan Hawaii och Kalifornien. Detta havsskräp hamnar i haven, sunden och andra stora delar av vatten. Denna plats är även känd som “Pacific Trash Vortex”.
Havsforskare och ekologer har nyligen upptäckt att omkring 70 procent av havsskräpen hamnar på botten av våra hav, vilket verkligen är chockerande. Ytan av denna plats är ca 1.6 miljoner kvadratkilometer, vilket är ungefär två gånger storleken av Texas eller tre gånger storleken av Frankrike. Tack vare solens påverkan och vind bland andra ändras storleken och platsen till och från. Denna massa av plast uppgår till nästan 90 000 ton (!), vilket är 4-16 gånger så mycket som man tidigare trott. Vikten av denna massa av plast kan jämföras med 500 Jumbojetplan.
Man tror att ungefär 1.8 triljoner plastbitar flyter omkring i området, vilket kan jämföras med ungefär 250 plastbitar i form av skräp för varje person på denna jord. Sedan 1970 har man gjort beräkningar på platsen där man enligt statistiken kan se att det vi tar bort från denna yta inte är i närheten av så mycket som fylls på. Grafen för all plast som tillkommer är alltså mycket större än den där vi tar bort skräp från platsen.
Majoriteten av det plastskräp som finns på denna plats är PE eller PP eller fiskenät (du kan läsa mer om de olika plastsorterna här). 80 procent av plasten i haven är beräknade att komma från landytan, där 20 procent kommer från båtar och andra marina källor. Samtidigt som många olika typer av skräp hamnar i våra vatten så är det plast som är den stora majoriteten av havsskräp på grund av tre anledningar.
För det första är plast billigt att tillverka vilket innebär att det används mer och mer i konsument-och industriprodukter. Den andra anledningen är att plast inte är nedbrytbart men istället bryts ner till små bitar. I haven leder dessutom solens strålar att plasten bryts ner till mindre och mindre bitar, en process som även kallas för fotonedbrytning.
Havsskräp kan vara väldigt skadligt för det marina livet. Havssköldpaddor misstar ofta plastpåsar för maneter. Sälar och andra marina djur är verkligen i riskzonen. De kan trassla in sig i övergivna fisknät, något som sälar väldigt ofta råkar ut för och är ett fenomen som brukar kallas för spökfiske. Det största problemet med GPGP är att plasten över tid kommer att brytas ner till mikroplast som är mycket svårare att ta bort jämfört med exempelvis hela fiskenät eller plastförpackningar.
Studier visar att 700 olika arter har ätit havsskräp och 92 av de djur som blivit utsatta har fått i sig plast. 17 procent av de som fått i sig plast är nu listade på den röda listan över hotade arter. Att djuren får plastbitar i sig leder senare till att vi får de i oss när vi exempelvis äter fisk. Det innebär att de små mikroplastbitarna inte enbart påverkar djuren, utan även vi människor i långa loppet.
På grund av att the Great Pacific Garbage Patch är så långt bort från något lands kustlinje så är det inget land som vill ta ansvar eller vill finansiera ett projekt för att städa upp området. Charles Moore- mannen som upptäckte detta området- menar att städandet av denna plats skulle göra vilket land som helst bankrupt som ens försökte sig på det. The National Oceanic and Atmospheric Program har beräknat att det skulle ta cirka 67 fartyg under ett år för att städa upp mindre än en procent av hela området.
Av all plast som finns i GPDP är 46 procent fiskenät, och 84 procent av all plast som finns i det området är PBT, vilket är giftigt. Som vi ser det finns det mer än ett problem här, men också mer än en lösning. Till att börja med är problemet att vi producerar för mycket plast, som vi hade kunnat dra ner på rejält genom att använda återanvändbara flaskor och förpackningar. Studier visar att den globala plastindustrin till 2050 kommer att bidra till 15 procent av de totala utsläppen av växthusgas (du kan läsa mer om detta här). Men genom att bromsa produceringen av plast och fokusera på hållbara lösningar så kan vi dra ner denna siffra och ändra på utvecklingen. En annan lösning kan vara att om man skapar förpackningar, så ska de garanterat kunna återvinnas.
Charles Moore som upptäckte platsen 1997 fortsätter idag att sprida kunskap om denna plats genom hans egna miljöorganisation, vid namn Algalita Marine Research Foundation. Organisationer såsom The Plastic Pollution Coalition och The Plastic Oceans Foundation använder sociala medier och kampanjer för att agera direkt för att stötta individuella personer, återförsäljare samt företag i processen från giftig plast till nedbrytbar och återanvändbara material.
Vi på Skosh jobbar hårt för att minska på plastavfallet, bland annat genom att ha helt miljövänliga förpackningar som går att återvinna. Dessutom är våra flaskor menade att bli återanvända om och om, vilket inte bidrar till plastsvinn. Genom att lära sig mer om GPDP förstår man att plastproduktionen verkligen är problematisk. Tillsammans kan vi dock göra en skillnad genom våra medvetna val. Tillsammans kan vi minska plastavfallet i världen, för oss och för alla som bor på denna planet: en plastflaska i taget.
